En gång för länge sedan hände något i naturen. Det var precis när vinter skulle gå över till vår. Växterna och varelserna väntade på den första vårbrisen så att grönskan kunde ta fart. Landskapet var fortfarande gråbrunt i färgen och marken var täckt av förmultnade löv och nedfallna grenar. Alla som var bosatta i naturen visste att först kom vårbrisen med hopp och styrka och sedan kom sälgen med sina videkissar - för så var naturens ordning. Sälgen och vårvinden var grunden till allt liv. Men tiden gick och vårvinden uteblev och det skapade oro. Flera växter mådde så pass dåligt att de somnade in för gott. En liten älva förstod inte vad som hände. Runt omkring sig såg hon döda växter och träd. Plötsligt en dag kände hon vårvinden, men den kom som en storm, aggressiv och ondsint. Vårvinden sjöng sorgevisor när hon ven över omkomna träd och växter. Älvan klättrade upp i en till synes död sälgstam och sade högt för sig själv: ”Vad är det som händer? Vad är det som händer med mitt land?” Underligt nog svarade sälgen. Han berättade att en doftticka (Haploporus odorus) ville ta över trädet. Dofttickan hade tagit mycket kraft från honom och inte ens vårvinden kunde väcka honom till liv. Då svarade älvan att om sälgen kunde hitta kraft att slå ut med sina videkissar skulle de tillsammans stå upp mot dofttickan och alla andra som ville ta över. De skulle göra det tillsammans, de skulle göra det för rätten till frihet och de skulle göra det för rätten till att själva få välja! En efter en började videkissarna slå ut och tillsammans gjorde de vad de kunde för friheten!