Jerikorosen, sorgalven och torkan.

För länge sedan var det många krafter som hade försökt ta över makten på jorden. Både vinterkylan, höststormen och åskan hade gång på gång utmanat naturen och varje gång hade naturen stått emot de hårda prövningarna. En dag kom någon som naturen inte var förberedd på. Det var torkan. Torkan var så säker på sin styrka att hon lovade att om en endaste liten växt kunde blomma efter hennes torrperiod så skulle hon ge sig. Samtidigt försökte en sorgalv söka skydd i det uttorkade landskapet. Han var orolig och ledsen, men sorgalven visste inte hur han skulle få ur sig sin oro, han hade aldrig tidigare visat sina känslor för någon. En efter en vissnade växterna runtomkring honom och till slut hade alla växter somnat in. Sorgalven klättrade upp i en redan uttorkad växt, för att vänta ut det oundvikliga. Den torkade växten sade med sina sista krafter: "Många tror att hålla ut är den största styrkan men ibland är det att släppa taget". Sorgalven blev förkrossad och för första gången brast det för honom. Sorgalvens första tår rann ner för hans kind. Ännu några tårar föll ner och efter ett tag nådde tårarna växten. Som av ett under vecklade blomman ut sina grenar och blev snart grön på nytt. Torkan fick erkänna sig besegrad och naturen hade än en gång stått emot något som hade kunnat bli den största katastrofen i vår historia.