Dybladet(Hydrocharis morsus-ranae) seglaralven och flykten.

För länge sedan, fanns det en tid, när älvor och alver inte tyckte att alla rätt till ett tryggt liv. Det var oroligt på vissa platser, speciellt vid skogens sjöar. På ena sidan sjön var livet förenat med livsfara, och på den andra sidan var livet lugnare. Naturligtvis försökte de som kunde, att ta sig över sjön. Resan över vattnet stötte ofta på komplikationer och många älvor och alver miste livet innan de nådde land. En dag sökte en seglaralv desperat efter någon som kunde hjälpa honom över sjön. Han frågade växterna längs strandkanten, men alla svarade att de satt fast i sina rötter. Rätt som det var kom en oväntad viskning från ett dyblad i vasskanten: "Psst, jag kan hjälpa dig att flyta, men vattnet är djupt och färden är inte säker". Sjömansalven svarade att stormar och oväder hade gjort honom till en skicklig sjöman, så det var nog ingen fara med det. Så begav de sig ut på vattnet. Sjömansalven var så säker i sin navigering, att de stod emot både monstervågor och orkanvindar - tills en höstdag, när de blev attackerade av trollsländor. Vatten började sippra in mellan bladen och alven föll ner i det kalla och mörka vattnet. Just den dagen släppte dybladet en knopp. Alven kröp in i knoppen innan de båda sjönk ner till bottnen. Men historien slutar inte här. Något som de attackerande trollsländorna inte visste var att alven kunde leva gott i dybladets knopp fram till våren då knoppen flöt upp till ytan och fick nytt liv. Alven tog sig oskadd ut på blommans blad igen och han kunde fortsätta sin resa mot ett tryggare liv.