Epipogium aphyllum/Skogsfru/Ghost orchid 

För länge sedan, långt innan vår tid, var skogen indelad i det som var rotfast och i det som var rotlöst. De rotfasta varelserna var starka, ståtliga och fulla av liv medan de rotlösa var de som hade gått bort - de som var döda. Varelserna i skogen skulle helst inte ha kontakt med de rotlösa eftersom det kunde ge otur till allt det levande.
Den senaste tiden hade en höstälva rört sig bland trädrötterna. Hon rörde sig som om hon sökte efter något. Växterna i skogen blev irriterade på höstälvan. Ett av de stora träden sade att älvan skulle stanna hos sin mamma eller värdblomma istället för att irra runt i skogen. Höstälvan svarade att hon också ville stanna hos sin mamma. Hon skulle bara hitta henne först. De stora träden förstod inte varför älvan skulle behöva söka efter sin mamma, det behöver ju ingen! I det ögonblicket såg plötsligt älvan sin mamma och värdblomma. Bland de stora trädens rötter tittade hon upp - Skogsfrun - som en skimrande gestalt full av liv och styrka. Älvan förklarade hur mycket hon saknade henne och hur tacksam hon var över att se sin mamma igen. I samma ögonblick utbrast ett träd: Men hon är ju rotlös, din mamma - hon är ju död! Älvan svarade att för henne var mamman högst levande trots att hon var rotlös. Ibland kunde hon till och med se henne och prata med henne. ”Hon lever så länge hon finns i mitt hjärta” sade älvan. 

Sorgen efter en älskad person försvinner inte. Sorg ser olika ut för alla, men forskare har kommit fram till att de flesta mår bra av att prata med sina nära och kära som har gått bort. Epipogium aphyllum/Skogsfru/Ghost orchid är en orkidé som kan leva ett dolt och underjordiskt liv i flera år för att sedan plötsligt uppträda på en oväntad plats. Skogsfrun saknar rötter.