För länge sedan fanns en plats vid ett vattenbryn där jokerälvorna levde. Jokerälvorna älskade att göra akrobatiska konster och vid vattnet fanns det gott om spindelnät att klättra i. Tyvärr kantades deras tillvaro av oro eftersom vattennivån steg för varje dag. En dag stod vattnet så högt att älvorna tvingades att fly. I tumultet tappade en jokeralv bort sin familj och han måste hitta en ny plats på egen hand. Efter en lång och farlig flykt mötte jokeralven en Irisblomma. IrIsblomman lät alven bo i blomman om han lovade att sluta upp med sina akrobatiska konster. Alven hade inget annat val än att anpassa sig. Efter en tid förstod alven att Irisblomman också oroade sig över den stigande vattennivån och en dag tvingades alven på flykt än en gång. Ensam och förtvivlad mötte alven till slut en Kabbeleka. Kabbelekan sade också att alven fick bo där om han lovade att sluta upp med sina akrobatiska konster. Alven var desperat och gjorde allt för att anpassa sig. När alven förstod att vattennivån steg här också orkade han inte mer. Utan akrobatiken hade han förlorat sig själv och han frågade sig vad det var för mening med livet. Plötsligt böjde sig ett Kaveldun över honom och sade: "Du kan bo hos mig, tills vattennivån stiger". Hos Kaveldun fick jokeralven vara sig själv och de blev bästa vänner. En dag steg vattennivån och Kaveldun kämpade för att hålla sig vid liv. Innan Kaveldun försvann under vattenytan sade han: "Om du bara väntar på mig så lovar jag att komma tillbaka"! Jokeralven var otröstlig, men plötsligt en dag dök Kaveldun upp igen! Och nu gör de så, när Kaveldun försvinner vet de båda att han kommer tillbaka och innan dess leker de båda bland spindelnäten.