För länge sedan hade vinterkylan kommit till jorden och snön hade lagt sig vit över marken. Alla blommande växter hade somnat för vintern och det hade naturens älvor och alver också gjort. De enda som fortfarande var vakna var granarna i skogen och några barkvistade buskar. Trots att luften var isande kall var naturen lugn och stilla. Men en dag började granarna tissla och tassla. Det var något som störde granarnas ro. Någonting rörde sig över den snötäckta marken. Det var en älva. Hon var mager och hålögd och på kroppen hade hon flera ärr. Älvan var smutsig och hon lämnade ett spår efter sig i den vita snön. Granarna ropade att älvan inte hade något där att göra och vinden viskade ”bort härifrån”. En barkvistad buske såg hela händelsen och frågade älvan hur hon kunde trotsa vinterkylan så, och varför hon hade så många ärr på kroppen. Gråtandes berättade älvan att ärren kom från såren från de falska kärlekar hon mött i livet och att hon hade levt under snön en längre tid för att inte förfrysa. Hon berättade att livet under snön var farligt. Hon hade levt bland spindlar och skalbaggar men visste aldrig vem hon kunde lita på. Älvan sade att nu hade hon ingenstans att ta vägen. Busken visste mycket väl att blommor inte slår ut på vintern men hon blev så tagen av älvans berättelse att det inte spelade någon roll. Plötsligt slog de vackraste blommor ut på buskens grenar, mitt i vinterlandskapet, för att ge bo och någon form av trygghet till den lilla älvan.
I dag blommar kejsarolvonet på vintern för att hjälpa de som annars tvingas leva under jorden för att överleva.