Förr i tiden fanns det en plats – en plats dit älvor och alver som tvingades fly, tog sig. Älvorna hade upplevt fruktansvärda saker. Skuggan eller mörkret hade hämtat deras familjemedlemmar, skyfallet hade skadat deras kroppar och elden hade fångat deras hem. På platsen växte en och annan tistel men inga andra blommor. För att skydda sig sov alver och älvor under torkade löv uppspända på fallna kvistar. Trots att resan dit var farlig och att platsen redan var överfull anlände varje dag nya älvor. En dag kom två små flickor till platsen. Flickorna var frusna, rädda och ensamma. En Silvertistel såg flickorna och blev genast orolig. Tisteln sade att hon kunde ge dem mat och tak över huvudet. Flickorna var så utsatta att de tackade ja till erbjudandet, de hade tackat ja till vad som helst - de kunde inget annat göra. I tre hela dygn sov flickorna hos Silvertisteln. Varje gång mörkret, skuggan, eller skyfallet närmade sig slöt Tisteln sina kronblad för att skydda flickorna. Så gick tiden. Dagarna blev till månader, och månader till år. En dag tappade Tistel kraft. Tistel blev tröttare och sjukare och till slut somnade Tistel in. Flickorna var otröstliga. De saknade Tistel så! Och vem skulle nu skydda dem? Kraftlösa av sorg stannade flickorna kvar i den uttorkade tisteln och redan den första natten när mörkret kom hände något fantastiskt. Ståtligt och elegant reste sig Tistels blad för att ge skydd till de sorgsna flickorna. Och så gör Tistel än i dag.