Svedjenävan (Geranium bohemicum), den Sotsvarta Praktbaggen och elden .

För länge sedan, långt innan någon ännu hade hatat, fanns det en skog. Där växte blommor fritt och skogens varelser levde i harmoni med växterna. Men så var det inte överallt. Det fanns platser där blommorna bröts för tidigt. Älvor och alver flydde för sina liv därifrån. En dag nådde några av dessa älvor den fridfulla skogen. Skogen lät älvorna stanna. Men alla var inte nöjda med skogens gästvänlighet. En Sotsvart praktbagge började gruva sig. Den Sotsvarta baggen hade bott i skogen hela sitt liv, men vad hade älvorna gjort för att förtjäna sina platser? Tankarna gnagde, men han behöll dem för sig själv. Med tiden växte ilskan och en dag skrek han ut sina tankar i ren frustration. Baggen skrek så högt att de nådde långt bortanför skogen. Obegripligt nog, hörde någon honom. Någon långt där borta höll med baggen i hans tro. Baggens självförtroende ökade och hatet växte. Hatet gjorde att baggen till slut hämtade elden. Ingen skulle ta över hans skog! Elden var hungrig. Som ormar slingrade elden sig i skogen och än en gång tvingades älvorna fly för sina liv. Men en alv stannade. Alven sade till baggen: "Du har skickat elden på oss. Elden tror hon kommer med sanningen, men det enda hon gör är att hata". Alvens ord gjorde att elden drog sig tillbaka. Elden hade redan dödat alla växter. Baggen var nöjd, nu hade älvorna ingenstans att bo. I det ögonblicket skedde något av ett mirakel. En Svedjenäva växte upp i askan. Fler Svedjenävor tittade upp och gav bo till älvorna. Sakteliga kunde skogen återhämta sig och Sotbaggen blev tvungen att ge sig av. I dag finns inga spår av eldens framfart kvar.