För länge sedan blommade en vattenklöver i den stora insjön. Vattenklövern guppade så fint i de stillsamma vågorna och de vita bladen speglade sig i vattenytan. En dag kom en älva till vattenklövern. Älvan hade tårar i ögonen och hon såg ut att leta efter något. Vattenklövern blev orolig och frågade vad älvan gjorde. Älvan berättade att hon hade ont i hjärtat och att hon letade efter de helande orden. Älvans käraste vän hade spårlöst försvunnit och hon hade inte hunnit säga hej då. Vattenklövern svarade att ingen ännu hade uppfunnit de helande orden och att älvan måste akta sig så att hon inte trillade i vattnet eftersom vattnet var farligt och spöklikt. Älvan blev ännu ledsnare och undrade hur allt det där vackra kunde vara spöklikt och att hennes käraste vän alltid hade tagit emot henne när hon föll - så varför skulle han inte göra det nu? Vattenklövern sade så försiktigt som möjligt att älvan skulle försöka vänja sig vid att vara själv nu. Just då tappade älvan balansen. Hon föll handlöst ner mot den mörka botten. På botten kände älvan att hon nuddade något trådlikt med foten och plötsligt satt hon fast. Hon kunde precis hålla nästippen ovanför vattenytan men hur länge skulle hon orka hålla sig så? Vattenklövern som hade sett händelsen skickade genast ut sina fröskal för att hjälpa älvan att hålla sig flytande. Och så gjorde de, i fyra hela årstider, tills älvan en dag kände hur trådarna runt hennes fot luckrades upp och hon kunde ta sig upp på land.
Vattenklöverns fröskal kan flyta i vatten i över ett år. Våra hav är fulla av spöknät. Ett spöknät är ett övergivet fisknät som snärjer fiskar, fåglar och andra organismer i vatten. Spöknäten kan driva runt i havet i flera år innan de bryts ner!
Det finns saker som vi inte kan förstå men som vi måste acceptera. Det finns saker som vi inte vill veta men som vi måste lära oss. Och det finns människor som vi inte kan leva utan men som vi måste släppa taget om.